Uncategorized

Känslor i bluegrassmusiken

Jag är uppväxt i en familj som lever och andas musik och framför allt rock’n’roll, och bluegrass har en särskild plats i mitt hjärta. Det finns nog ingen musik som gör mig så glad, ledsen, hoppfull och sorglig på en och samma gång. De ledsamma fiolerna, den uppmuntrande banjon och de oerhört vackra rösterna som sjunger i olika stämmer, slår an en sträng i mig som inget annat. För när rock’n’roll är det som man lyssnar på under helgerna när det ska vara fest och tjo och tjim, så är det bluegrassklassikerna som man spelar om kvällen som en godnattvisa. Jag hummar ofta en låt i huvudet, ofta är det sångstämmorna som dyker upp när jag diskar, promenerar eller cyklar. Det är en tröstande musik, som jag nynnar när jag är rädd för att gå ensam mörkret eller oroar mig inför framtiden. Genast känns allt lite bättre om jag bara nynnar på några melodier och improviserar fram stämmorna i bluegrassmusiken.

Bluegrass kommer ju från USA, och det närmsta vi kanske kommer här i Sverige är väl folkmusik och singer-songwriters. Men bluegrass är nog ändå i ett slag för sig, det går inte riktigt att jämföra med någon musik som har sitt ursprung i Sverige. Men idag kan man se stjärnor inom bluegrass spela på våra stora scener såsom Dwight ­Yoakam på Valhalla. Kanske de trots sitt folkliga ursprung kommer anländande i en limousine från L-cab.se och rökandes en lyxig cigarr.

Men Dwight ­Yoakam var faktiskt en av dem som ville protestera mot kommersialiseringen av countryn, och blev från början kritiserad för sitt omoderna förhållningssätt. Han har spelat både traditionell bluegrass, honky-tonk och mer modern country. Du känner säkert igen hans klockrena basgångar och melodiska sång som påminner lite om svenskt dansband – säkert har en och annan varit inspirerad av denna kända musiker. På hans största hits är det lite mer styrka i musiken – lite mer fest och firande. Hans mer lägmälda och akustiska album är fyllda av bluegrassens karakteristiska sorg, hopp och tröst med vackert gitarrspel, ylande gitarr-slides och poetiska texter som handlar om kärlek och smärta.

När jag är riktigt ledsen så tar jag fram en samling låtar som verkligen går till botten med smärtan och blödandet. Låtar med Stanley Brothers, som ”Man of constant sorrow”, både stärker och lindrar smärtan. I låten ”Angel band” ser jag dem stå där i studion, med samma känsla som jag har i mitt bröst, och sjunga med koncentration och andakt. Det är vackert.